I söndags gjorde jag misstaget att titta på filmen Hachiko. Har ända sen jag fick reda på att historien skulle filmatiseras har jag sagt att jag inte tänker se filmen. Men så i fredags kommer maken hem och meddelar att en snäll arbetskamrat har lånat ut en film till oss, Hachiko. Visst man kan göra ett val att inte se den. Bara för att den finns här hemma så behöver man inte se den, men det är som när det ligger en chokladkaka i ett skåp och bara ropar ens namn. Man bara måste!

Hela familjen bänkade sej i söndags förmiddag. Otto stod och tittade intresserat på tv:n. Kanske han kände släktskapet :) Själv grät jag från det att filmen började och åtskilliga timmar efter att den slutat. Filmen bara påminner om hur speciell och intelligent denna ras är. Samt att känslor från våra tidigare 2 pojkar och deras bortgång kom fram.

Det var en underbar film, men väldigt känslosam. Precis som med chokladen skulle jag tänkt mej för kanske en tredje gång innan jag tog beslutet att se denna film.

Är du beredd på att gråta floder så är det helt klart en bra film. Det är ju ändå en verklighetsbaserad historia.