Otto tycker att den här årstiden är rätt så trist. Dörren in är stängd, och man kan inte komma och gå som man vill in i huset. Jag måste erkänna att jag tycker det är rätt så trist med att ha dörren stängd hela tiden. Finns det något skönare än att ha dörren öppen ut till trädgården hela dagarna, man kan springa ut och in som man vill. Nu surprotesterar Otto. Står med näsan in i ytterdörren tills han blir utsläppt, och går sen upp på favoritplatsen på berget och lägger sej. Eller sätter sej nedanför köksfönstret och stirrar på oss tills någon förbarmar sig över honom och kommer ut och leker. (Åh vad han vill ha en buskompis. Men det är tyvärr inte många hundar som förstår sej på hans storlek och framfusighet. För några veckor sedan skrämde han slag på en golden tik och en västgöta tik när han gjorde några lekinviter. Dom sprang för livet!)

Idag har jag iallafall gjort en insats för att försöka behålla känslan av att ha öppen dörr till naturen (ja det är inte bara viktigt för Otto, utan även för mej. Någon slags frihets känsla.), jag har putsat alla fönster på glasverandan, eldat i kaminen så att dörren mellan verandan och huset kan stå öppen. Jag behöver ljus, luft och frihetskänsla.

Nu i veckan ska vi packa och stå i för till helgen går bilen till barndomshemmet. Där väntar klassträff (fy så gammal jag har blivit. 20 år sen jag gick ut nian.), sen avslutar vi helgen med en inofficiell utställning för att få lite inomhusträning. Det kan ju behövas att träna lite eftersom vi ska till Finland i december och ställa ut.

Adjö adjö senapsfrö